Starten av från Stansviks herrgårds park. Ritualen tog cirka två timmar. Ritualen följdes av ett integrationsmöte tisdagen den 2.6 kl. 18–20 vid Aalto-universitetet.
Utgångspunkten för den eko- sociala ritualen var att när vi förlorar förmågan att sörja, förlorar vi också förmågan att förnyas. Detta är skadligt för individer och gemenskaper samt för hela det ekosociala systemet.
I Stansvik möter en skyddad skog ett kalhygge och en byggarbetsplats: ett område där skogsekosystemet oåterkalleligen har skadats och jordmånens olika skickat brutalt blottats ända ner till urberget. Även urberget har sprängts sönder för att bereda väg för vägar och hus av betong.
I verket framträder gränsen som en plats där olika relationer till omgivningen kan bli synliga. Mot varandra ställs långsamma ekologiska rytmer och den snabba bygglogiken, skogens mångformiga levande väv och det akustiska stöd och atmosfäriska bärande som skogen erbjuder, samt ett människocentrerat sätt att forma omgivningen till en resurs. Gränsen är inte ett taggtrådsstängsel, utan fylld av spänning, förlust och frågor om vad vi håller för värt att skydda, heligt eller värt att skydda.
I centrum för ritualen står lyssnandet, finstämning och gemensamt ljudligt-kroppsligt arbete. Vi var särskilt intresserade av ordlös och affektiv kunskap: hur vi kan öva sensibilitet, lyssnande och receptivitet i relation till omgivningen, andra människor och andra arter.
Skogens sorg inbjöd deltagarna att röra sig i en gränszon där åtskillnad och förbindelse, beskydd och söndrande, känslighet och kraft kan vara närvarande samtidigt.
